Wednesday, December 7, 2011

Nikis födelse

Jag började skriva på det här inlägget när Niki var ett par veckor gammal. Jag är ju uppenbarligen ingen särskilt aktiv bloggare för nu när jag just skrivit klart så är hon 3 månader...

Ett råd jag fick från alla möjliga håll under graviditeten, från föräldrakurser och graviditetssidor på nätet och alla möjliga människor, var "lyssna inte på andras förlossningsberättelser". Jag förstår inte riktigt det här rådet, det är ju, som min mamma sa (som inte matades med det här rådet när hon var gravid på 80-talet), inte så att man inte har hört talas om jobbiga förlossningar innan man blev gravid...

Jag tycker tvärtom att det kändes bra att höra andra berätta om sina förlossningar, både de som sa sådant som att andnings- och fokusövningar verkligen hjälpt, att de klarat sig utan smärtstillande, att det var en häftig upplevelse, att de fick endorfinkickar i värkpauserna, eller att de fick en sådan kick att ha klarat av det att de kände att de ville ha ett till barn direkt när förlossningen var över, och de med jobbiga förlossningar som sa att glöm allt vad andningsövningar heter, när man väl drabbas av den fruktansvärda smärtan så går det inte att tänka och man vill ha all möjlig smärtstillande som finns, eller de som hade hemska värkar i över ett dygn innan livmodern var öppen 10 cm eller kände att de aldrig någonsin ville ha ett till barn när förlossningen var över. Även de med utdragna jobbiga förlossningar har ju uppenbarligen klarat sig igenom dem och är nu lyckliga föräldrar som säger att deras barn skulle vara värt en ännu mycket värre förlossning än den de hade.

Jag hade en lätt förlossning. På kvällen den 7 september, beräknat förlossningsdatum, drog jag igång ett omplanteringsprojekt och stod och satte krukväxter i större krukor till sent. Vi gick och la oss framåt två, både jag och David. Sekunden efter att jag lagt mig ner gick fostervattnet. Jag hade inte förväntat mig att förlossningen skulle starta med att vattnet gick, och det kändes så komiskt på något vis av förvåningen så jag satt och skrattade en stund medan det rann ur mig och sängen blev våt. Sen ringde jag förlossningsavdelningen på Södersjukhuset. De brukade inte tycka att förstagångsföderskor skulle åka in om vattnet gått mitt i natten men att värkarna inte satt igång, sa sköterskan jag fick prata med. Hon sa åt mig att sova och ringa igen vid åtta, eller senare om jag inte vaknat än då, om inget ändrades under natten. Jag tänkte att jag sover väl till tio och ringer då.

Men åtta timmar senare skulle jag inte vakna i min säng efter en god natts sömn. Åtta timmar senare skulle jag sitta i en säng på SÖS med ett alldeles precis nyfött barn i famnen. En kvart efter att vattnet gått satte värkarna igång, men med ganska långa mellanrum så jag tänkte först att jag skulle försöka sova lite ändå. Men det gick inte alls så jag gick upp och satte mig i soffan och klockade värkarna, och ringde till SÖS igen och sa att värkarna satt igång med tiominutersintervaller. Jag skulle försöka vila, och ringa igen vid åtta. David lyckades somna som tur var, han hade bara hunnit sova ett par timmar natten innan efter att han kom hem från jobbet, innan han åkte igen och var på konferens hela dagen. Jag kopplade på mig TENS-apparaten och satt i soffan och läste och lindrade värksmärtorna med elektrisk ström. Jag fortsatte läsa under värkarna som inte gjorde så farligt ont, särskilt inte när jag hade TENS-apparaten.

Vid sex-tiden somnade jag en stund och vaknade av en värk som fick mig att ramla ur soffan bort till toaletten. Någon slags instinkt fick mig att reagera på smärta i magtrakten med att jag måste till toaletten. Men det fanns inget jag kunde göra där som lindrade smärtan som just då kändes hemskt jobbig och jag tänkte att det skulle bli en helvetes jävla pärs att föda barn och jag skulle nog inte alls vara lugn och samlad utan paniskt skrika efter smärtlindrande. Den värken var nog den psykiskt mest jobbiga under hela förlossningen, det är så mycket lättare att tackla smärta när man är vaken och förberedd på den. När den passerat tog jag mig tillbaka till soffan, och nästa värk var mycket lättare att hantera. Jag klockade värkarna efter en liten stund igen och insåg att det bara var drygt två minuter mellan dem. Men det var bara ungefär var tredje som kändes ordentligt, så jag tänkte att de andra kanske bara var några slags mellanvärkar som inte räknades. Men jag ringde SÖS igen och sa att det var mindre än tre minuter mellan värkarna, och nu tyckte hon jag pratade med att jag kunde få komma in då. Jag väckte David och vi ringde en taxi och åkte över bron mitt i morgonrusningen. Tur att vi bor så nära sjukhuset. Vi kom fram vid halv åtta, och tjugo minuter senare, efter lite väntan i en korridor, fick vi ett rum och jag blev inskriven.

Under värkarna kändes det verkligen som att min mage var på väg att glida ut ur kroppen, och jag fick en känsla av att jag borde hålla emot. Men jag fokuserade på att andas och låta kroppen göra det den skulle, det var ju meningen att jag skulle öppnas för att något i magen skulle komma ut. Det jobbigaste var att jag började må illa. Jag låg på sidan i sängen och andades djupa andetag med en liten plastpåse under munnen. TENS-apparaten hjälpte inte längre och var mest i vägen så David hjälpte mig att ta av elektroder och sladdar.

Halv nio blev jag undersökt, och då visade det sig att min livmoder redan hade öppnat sig tio centimeter. Det kändes helt otroligt skönt; Det var öppningsskedet jag hade tänkt skulle vara jobbigast, med hemska värkar som man måste försöka slappna av under, och som säkert skulle ta minst tio timmar, och det var redan avklarat fast det var just påbörjat.

Sedan testade jag lustgas i ett par värkar, det var lite skönt att vara lite groggy för smärtans skull, men jag tyckte att illamåendet var jobbigare än smärtan, och lustgasen gjorde mig aningen mer illamående, så jag la ner det. Strax efter nio satte krystvärkarna igång ordentligt (jag kände lite krystreflex redan i sista värken innan de undersökte mig) och jag stod på knä lutad mot den uppfällda sängen och svettades igenom värkarna som gjorde jäkligt ont i ljumskarna. Men under hela förlossningen hade jag ordentliga pauser mellan värkarna så att jag kunde hämta andan och dricka vatten och samla krafterna inför nästa. Så smärtan i ljumskarna var helt klart hanterbar och jag kände mig inte det minsta lockad av tanken på en bäckenbedövning som skulle kunna göra att värkarna blir svagare och förlossningen mer utdragen. Jag tyckte att det verkade jobbigare att behöva krysta utan att få de kraftiga krystreflexer jag fick. Nu kunde jag liksom låta kroppen styra och inte behöva fundera så mycket på vad jag skulle göra.

Under de sista värkarna, då barnmorskan såg huvudet, gjorde det knappt ont alls. Det kändes lite svidande/brännande, men mest var det så sjukt svettigt ansträngande att krysta så jävla mycket. Om jag skulle lyckas pressa mig lika mycket när jag styrketränar skulle jag bli starkare på nolltid... När Niki kom ut klockan 9:57 (fast det var förstås först en stund senare som vi visste att det var Niki ungen skulle heta) kändes det precis som det ser ut som att det känns när kalvar eller föl eller rådjurskid föds: som något benigt och halt som snabbt kommer ut med ett sprattlande.

Sen låg det strax ett kladdigt rödlila knyte på mitt bröst, och det kändes skönt att förlossningen var över (det var den ju egentligen inte, men det sista skedet när moderkakan ska ut var inte så jobbigt). Jag tycker att allt man har hört om känslan efter förlossningen är att man antingen direkt drabbas av en helt enorm kärlek till sitt barn, eller att man tillhör de som får anknytningsproblem. Det där med att man skulle känna värsta superstarka kärleken med en gång kan jag inte riktigt relatera till. Jag var svettig och matt och så ligger det ett kladdigt spädbarn på en som tydligen är ens unge... Det kändes helt naturligt att det mest kändes lite sjukt att det lilla kladdiga knytet på riktigt var vårt barn. Jag var glad och inte det minsta orolig för att få några anknytningsproblem, eller orolig över att inte klara av att vara förälder. Och jag kände mig lika full av kärlek att ge mitt barn som jag gjort före förlossningen, och före jag blev gravid också.

Det var fullt på BB så vi fick vänta på förlossningsavdelningen till fem-tiden. Vi hade ont i kroppen av trötthet och hade i flera timmar längtat efter att komma till BB och få sängar att sova i. Men när vi väl fick komma dit så visades vi till ett rum som var mycket sämre än förlossningsrummet: ett halvt rum (avdelat med ett skynke) med en säng. Och barnmorskan som tog emot oss där sa till David att "du får vara kvar så länge du vill i kväll". Vi kändes oss båda chockade och som tur var syntes våra känslor tydligt på utsidan. Barnmorskan kom först med en lång harang över hur dåligt hon också tyckte att det var att det inte var självklart att få familjerum, och att de hade så dåligt med resurser, men sen gick hon och fixade fram ett rum åt oss på en annan avdelning. Både hon och barnmorskan som tog emot oss på nästa avdelning sa flera gånger att "särskilt när det är första barnet är det ju skönt att få stöd och inte bli lämnad ensam över natten". Inte ett ord om hur det skulle kunna kännas att inte få stanna hos sitt nyfödda barn. David borde få stanna för att vara ett stöd till sin fru, eftersom frun fått barn...

Det var otroligt skönt att äntligen få sova, men redan efter frukost nästa dag hade vi tröttnat på vårt tråkiga rum och den ännu tråkigare korridoren utanför och när barnläkaren undersökt Niki och sett att allt såg bra ut så åkte vi hem på kvällen. Efter två dagar på sjukhus kändes det som en lättnad att få komma hem till vår säng och soffa och tv och kök och frihet att röra sig mellan olika rum.

Det här är ju alltså bara tre månader sen, men det känns väldigt avlägset. Livet som föräldralediga föräldrar till Niki känns så vant och självklart. Och skönt :) Men jag tror att det kommer att kännas roligt att börja jobba lite i mars.



Läs även andra bloggare om , , ,